Sida:Erik Grane 1897.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

2


gräsmatta, ett stort välskött jordgubbsland, där blommorna på försommaren lyste hvitt, och bären i juli glödde varma och röda.

Fordom hade herrgården legat afstängd uppe på backen, och där man nu såg de vänliga gröna sluttningarna, hade branta stenmurar varit uppförda, rundt omkring uppe på kanterna växte syrenhäckar, och ned till trädgården ledde ojämna, skrofliga stentrappor, huggna i grå granit. Men så kom en ny tid med andra fordringar på komfort och trefnad, och då tog man bort de ojämna, till hälften hoprasade trappstegen. Man körde dit sand och slätade vägen. Man ref upp syrenhäckarna med rötterna, bröt ner stenmurarna, körde i stället dit mjuk, svart mylla, och en vacker vår sådde man gräs i de nyhvälfda backsluttningarna samt gjorde gångar och grupper efter modernarne snitt. Och när vårsolen ljummat upp luften och majregnet duggat ned öfver den lösa jorden, så sköto en dag små fina, ljusgröna strån upp ur jorden, alt flere kommo efter, och de växte hvarandra alt närmare och närmare, blefvo alt tätare och tätare, till dess att en mjuk, finklippt gräsmatta sträckte sig utför sluttningen, där de gamla, stela stenmurarna stått. Och midt i grönskan stodo grupper med penséer och nejlikor, rosenträd och underliga, gula, stjärnformiga kantväxter, medan smala slingrande gångar snodde sig genom den gröna mattan.