3
På så sätt var trädgården delad som med ett streck. På ena sidan den nya moderna anläggningen, på den andra återstoden af den gamla trädgården med dess långa, raka rabatter, breda gångar och knotiga äppleträd.
Men bakom den stora bygnaden var en brant, lång backe, som sluttade rätt ned mot ån. Där fans ingen väg, utan för att komma ned till ån mäste man gå ned genom trädgården och förbi spillrorna af de gamla häckarna, som stodo kvar där nere omkring en gammal grön soffa med stålstänger till ryggstöd. Det var gamla, höga hvita och gredelina syrener, och framför syrenernas brungråa stammar glänste de bjärtröda vidjorna af några viburnumbuskar. Men kom man förbi dem, så var man långt nedanför byggningen, och där nere rann under mörka alar en å, och bortom alarna såg man parken med dess höga, hvita björkstammar och trädens smidiga, hängande kronor. Midt för bygnaden hade ån grenat ut sig till ett stort bredt kärr med högt vatten. Det såg nästan ut som en liten sjö, och öfver kärret ledde en smal, lång spång med ledstång på ena sidan. Den höll knappt fyra vanliga plankor i bredd.
Vid slutet af den smala spången syntes som en backe uppåt af röda bygnader och sotiga tak, och därifrån hördes dag och natt det enformiga dunkandet af en stor stångjärnshammare. Där
