Sida:Erik Grane 1897.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

128


skulle sagan gå om gröna fält, som aldrig grönskade, och lösta floder, som aldrig runno. Ty man är ett fä, och man törs ej sätta sig in i det oundvikliga, att isen är evig. Om man inte vore så otroligt naiv i att hoppas, så … Det är för resten märkvärdigt med de där barnfantasierna. Jag var inte mer än fem år, när jag tänkte på det där. Hur kan man nu komma på en sådan idé, som att snön inte skulle gå bort? Ångesten för lifvet måtte ligga bra djupt i vårt slägte, när den kän taga sig uttryck i barnets fantasier.

Han tystnade, och Grane såg som en skugga glida fram på hans ansigte och stanna där. Han kände, som om vännen menat ännu mera, än han sade. Men han kom sig icke för att fråga efter den mening, som låg bakom orden.

— Nej, nu går vi hem och lägger oss, sade Abrahamson.

Och i det de gingo, fortsatte han:

— Det är ändå trefligt, när man får vara tillsammans med personer, som kunna njuta af naturen. Ty människorna äro små, som skalden säger, men naturen är stor. Jag tycker att kvällen har varit bra. Eller hvad tycker ni? Det är märkvärdigt med julafton. Gamla julafton. När den kommer, blir alting som förändradt, och man kommer att tänka på ett och annat. Det är fan, hvad man blir gammal, och hvad tiden går. Ja, godnatt