129
med er pojkar. Jag bor här på Slottsgatan. Tycker ni som jag, så gör vi om det här i jul.
Grane och Schultz följdes tysta åt utför Drottninggatan.
Slutligen sade Grane:
— Hur är det med dig i dag? Jag tycker, du är så underlig.
Schultz förändrade inte en min.
— En annan gång ska jag kanske tala om någonting för dig. I dag kan jag inte.
Grane såg forskande på honom.
— När då?
— Det vet jag inte. Men fråga mig bara inte. Det går väl öfver, som alting här i verlden för resten.
De skildes hastigt, och Grane stod en stund och såg efter Schultz, till dess att han försvann öfver Dombron.
Hvad var det? Hvad kunde det vara? Han försökte draga sig till minnes, hvad Schultz sagt under aftonens lopp, och han förlorade sig i gissningar.
Men snart växte inom honom andra rörelser, andra tankar och känslor, som under hela aftonen liksom kommit och knackat på för att göra sig påminta. Nu var han inte i sälskap längre. Nu var han herre öfver sig själf. Långt i fjärran flydde de tankar, som han förut endast mödosamt hållit fast.
