4
låg »bruket», som det i dagligt tal kallades, och den långa smala spången var föreningsbandet mellan herrgården och bruket, mellan kontoret och dagsverkaren, mellan herremannen och arbetarna. Bruket var icke stort. Där funnos två stångjärnshammare och en smälthammare. Omsättningen var i det hela obetydlig. Men det var i alla fall medelpunkten i ett litet rike, som hade sin konung och sina undersåter, hvilka alla togo sitt bröd af inkomsterna från dessa tre hammare, som gingo dag och natt med sitt egendomliga: dunk, dunk, af dessa flammande härdar, framför hvilka sotiga gestalter i grofva, långa skjortor och med klapprande träskor på fötterna dag och natt med starka spett vände glödande eldklumpar, af detta lilla vattenfall, kring hvilket de många små och stora röda bygnaderna växt upp. Och nedanför herrgården hade detta bredt ut sig till det vida kärret, öfver hvilket den långa skrangliga spången ledde.
Bruket egdes emellertid af ett bolag, och förvaltaren hette Per Erik Grane.
Per Grane kom dit som förvaltare, när den stora olyckan skedde inom hans slägt. Han var af en gammal bruksfamilj, och hans ungdom hade varit ganska olika hans mannaålder. I Upsala låg han i många år utan att taga examen, var medlem af det kotteri, som gaf dåtidens Upsala tonen, det kotteri, ur hvilket »Gluntarna» utgingo, och som under hans studenttid sjöng på sista versen.
