150
— Vides, ut alta stet nive candidum, började han att gå och idisla för sig själf.
— Vides, ut alta stet nive candidum.
Han höll på med det, ända till dess att han stod i professorns port och drog efter andan.
Om Berling öfver hufvud hade brukat fundera öfver, hvarför han gjorde så eller så, skulle han utan tvifvel denna gång hafva känt sig förvånad, öfver att han så där utan någon rimlig anledning gick och pratade för sig själf. Nu nöjde han sig helt enkelt med att sluta upp med saken och utan vidare gå uppför trappan och ringa på.
En piga kom och öppnade, och Berling bockade sig artigt.
— Det gör alltid godt på något sätt, tänkte han.
— Var så god och stig in. Professorn kommer strax, sade flickan och log på ett sätt, som förbryllade tentanden.
— Tackar så mycket, sade Berling.
Inne i professorns rum satt den blifvande häradshöfdingen Oskar Berling och beundrade skrifbordet och ett par bronsstatyetter. Han kunde inte begripa, hvad de skulle föreställa. Den ena stod på ett ben och hade vingar på fötterna. Den andra var ett kvinfolk. Hon var naken till midjan och hade inga armar. Berling satt just och funderade på, om han inte skulle våga att stiga upp och taga den där figuren i hand och
