149
Och därmed tog gumman skorna och stack af ut genom dörren för att borsta.
Berling morrade och svor och slet i sina svarta byxor, så att han kunnat rifva i tu dem. Och altibland kastade han en blick i »romerska antiqviteterna» eller skanderade vers för sig själf. Till sist slängde han böckerna i sängen med den förklaring, att nu barkade det åt helvete lika bra, antingen han läste längre eller inte. Så letade han en stund på öfre hyllan i klädskåpet, till dess att han fick fatt i en bit ost och ett två dagar gammalt franskt bröd. Det åt han upp och drack vatten till.
Därefter tog Berling en öfverblick af sin person i spegeln. Skjortvecket var något knöligt, och den hvita halsduken satt i hårdknut. Han pröfvade hvita mössan framför spegeln och fann, att han i alla fall såg ut som en student, när han skall tentera. Svart, hvit, slätkammad, alvarsfull och med ett uttryck af hemsk förskräckelse i sin beskedliga fysionomi.
Sorgsen i hågen, gick Berling utför trappan och vidare framåt gatan. Han gick och funderade på, hvad professorn skulle fråga honom om. Kom han med Livius, då var det ingen fara, bara han inte kom in på de förfärliga kapitlen i tredje boken. Berling svettades, så fort han tänkte på dem. Horatius var han häller inte rädd för. Ty den kunde han utantill.
