152
nickade tyst för hvar sats. Berling började känna sig lätt om hjärtat, men samtidigt svor han inom sig långa ramsor. Ty andra boken hade han läst i skolan och hade han vetat, att han skulle få läsa på den, så kunde han inte ha behöft att läsa igenom alla de andra böckerna, som kostat honom ett himla arbete.
När kapitlet var slut, trodde Berling, att professorn skulle börja med grammatikan och låta honom göra reda för hvarje ord särskildt. Och det hade alltid varit Berlings fasa i skolan. Han satt tyst och kippade efter andan. Men det blef ingenting af. I stället lade professorn bort boken och sade uppmuntrande:
— Det går ju bra det här.
Jaså, var det inte värre? Berling började känna sig riktigt styf i latin. Professorn var ju en hygglig prisse, som det skulle vara en fröjd att få dricka en toddy med.
Nu kom Horatius fram, och professorn satt en lång stund och letade i en tjock foliant, full med latinska noter, som på grund af det språk, hvarpå de voro tryckta, antogos omöjligt kunna tjäna tentanderna till något slags vägledning.
Slutligen upphörde bläddrandet, och professorn lade fram boken på bordet. Berling tittade i den för att se, om han kände igen sig.
— Med anledning af dagens betydelse, yttrade
