163
af »Vårt land» uppstämde den särskildt i universitetets namn författade festsången.
»Som kornet göms i jordens famn,
»I hopp om gyllne skörd,
»Så lägges här för ljusets hamn
»En framtidsgrund i Herrens namn» o. s. v.
Början var litet olycklig, emedan den skulle sjungas på melodien af »Vårt land», hvarför hela sången gjorde intryck af att börja med »Som kor». Och alvaret, som endast med möda uppehållits under ceremonien, försvann aldeles under sången.
— Jag tror vi gå nu, sade Ling. Nu är det bara rektors tacksamhet och folksången, som är kvar. Det tror jag vi kan. Häm. Hvad tycker du?
— Jag är alt litet trött i bena, sade Berling.
Ling och Berling trängde sig ut genom folkmassan och undkommo nedåt Järnbron till.
Strax därefter återvände tåget i omvänd ordning till Karolina, där processionen åtskildes.
Men när Ling blef ensam med Berling, lossades hans tungas band. Han uppskattade visserligen icke denne som åhörare. Men han talade ändå om det antediluvianska i dylika tillställningar och om vetenskapens humbug och folksångens humbug och förevigade statuter. Han var aldeles röd i ansigtet och sade »häm» mellan hvartannat ord.
Berling hörde på honom med den största förvåning. Han var en glad själ, festtalare ex pro-
