167
som omgaf honom, en olidlig plåga. Han hörde den påtagligaste okunnighet blifva applåderad som höjden af uppfattning, samtal om religion, konst, literatur och historia, i hvilka det banalaste öfvermod utbredde sig i all sin stupida tvärsäkerhet. Och framför alt grämde honom alt hvad han såg och hörde af husbondfolkets förhållande till sina underhafvande. Det fans ingen på godset, som kunde säga, att han blifvit behandlad illa. Grefven själf var en godhjärtad man, som icke lät någon lida nöd. Men han hade en naiv tro på, att det närvarande samhällstillståndet ej skulle i någon väsentligare mån komma att förändras. De människor, som voro födda att aldrig få mer än sitt dagliga bröd, de skulle häller aldrig komma längre. Och de människor, som fingo mer, de skulle äfven framdeles få behålla öfverakottet.
Detta var grefvens uppfattning, och det fans ingen i hans umgängeskrets, som motsade den.
Mer än något annat bidrog, hvad han här dagligen i sådana saker hörde, att gifva Granes utveckling en dämokratisk riktning. Förut hade han varit så upptagen med att tänka på sig själf, att han ej haft mycken tid öfrig för att reflektera öfver den yttre verlden. I Upsala hade han ej häller funnit mycket, som riktat hans tankar åt detta håll. Men nu blef det annorlunda. Han hade af en ren händelse kommit att läsa Darwin, och häraf leddes han att studera Mill och andra af
