168
de nyare engelska författarne. Och på så sätt fick hans tanke småningom en helt annan riktning, än den haft under de år, han tillbragt vid universitetet.
Ju längre Grane lefde i denna omgifning, dess mer främmande kände han sig. Tiden var så onyttigt förspild. Dagarna medförde ej annat än en onyttig och rent af skadlig irritation. Han kände groll mot de människor, som omgåfvo honom. Han sade sig själf, att detta var orättvist. Det var ju goda människor, som behandlade honom med välvilja. Han sade sig det själf tusen gånger. Men han kunde ej hjälpa det. Han kände sig som en paria i denna verld, där han blott var en tillfällig gäst, och han blef lättretlig och ömtålig. Den minsta anledning kom honom att tro sig tillbakasatt, och han kunde gå hela dagar och gräma sig öfver en småsak, hvilken han ansåg som en förolämpning, men i hvilken de, som tillfogat den, ej sågo annat än ett naturligt sätt att vara mot en underordnad.
Han drog sig därför så mycket som möjligt tillbaka från umgänget med familjen och lefde mest för sig själf.
Om förmiddagarna undervisade han sina disciplar. Därefter läste han ostörd en timmes tid, hvarefter han använde den timme, som återstod före middagen, till motion. Efter middagen gjordes det salong. Herrn i huset satt i en ländstol,
