6
När han var tretio år, gifte han sig.
Hans hustru var af en tarflig, hederlig borgarslägt och hade fått en strängt religiös uppfostran. Hon egde en fast karakter, var en af dessa starka, helgjutna människor, som aldrig kunna gifva något till hälften. När hon gaf Grane sitt ja, var det för hela lifvet, oryggligt och oförbehållsamt, och den tro, som från barndomen inplantats i henne, hade slagit starka rötter och uppfylde henne helt och hållet. Hon var praktiskt anlagd, hade ett utprägladt, lyckligt intresse för alting i den yttre världen, kunde blifva hänryckt öfver studiet af en läkarebok eller en kokbok och hade ett gladt, friskt lynne, som spred sol omkring sig, ett lynne, som ej blott egde stundens sprittande liflighet, utan den spänstiga kraft, som bär genom lifvet. Dessutom var hon strålande vacker, liten och fin med präktiga blåa ögon, ett rikt blondt hår och ett par händer, liksom enkom skapade att kyssas.
Det religiösa var hennes svärmiska sida och när hon gifte sig med Grane, sade hon honom öppet, att hon hoppades under tidens lopp att vinna honom för Kristus. Han å sin sida tänkte att så småningom inplanta i henne sin filosofi. Men han sade ingenting därom, och i grund och botten var hans behof efter en maka, som var hans liktänkande, icke synnerligen djupt.
I början af deras äktenskap voro slitningarna mellan de båda makarna starka. Fru Grane led
