7
af, att hennes man ej ville hålla husandakt, att han ej kunde deltaga i hennes religiösa svärmerier, samt att han fann ett nöje i att ibland främmande föra sina kätterier till torgs. Han å sin sida kände sig irriterad af de oupphörliga angreppen för sin brist på tro, hälst hans egen öfvertygelse mindre var en personligen tillkämpad än en, som han fått sig ipräntad genom själfva den ton, hvilken under hans studieår beherskade ungdomen.
Födelsen af en gosse, som i dopet fick namnet Erik, vållade i början ingen förändring.
Sedan blef det annorlunda, och Per Grane blef den, som fick lof att gifva efter. Religiös blef han egentligen aldrig. Men när Erik blef äldre, lade fadern bort att yttra sig i religiösa ting. Sina kätterier angående treenigheten och kristologin behöll han för sig själf, och han gick till skrift en gång om året för barnens skull.
Det är inte bra, att barn växa upp utan religion, och auktoriteten går bort, om de märka, att föräldrarna kunna hysa olika meningar.
Med åren riktades Per Granes håg alt mera på det praktiska, och hela hans tid upptogs af affärerna. Han blef konservativ i almänhet, och hans andliga intressen upplifvades egentligen, när han i sälskap med någon f. d. studentkamrat erinrade sig gamla minnen. Den nya tiden hatade han af instinkt. — —
Eriks första minne var, att han en dag setat
