Sida:Erik Grane 1897.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

169


som om vintern stäldes framför brasan, frun satt och arbetade. Barnen sprungo omkring och gjorde odygd. Grane satt mest för sig själf. Det fans veckor, när han knappast deltog i samtalet. På eftermiddagen var det ännu en timmes lektion med gossarna, och sedan hade han aftnarna fria.

Å, dessa aftnar, hur han njöt af dem. Att få stänga in sig på sitt rum, veta, att man hade rätt att vara instängd, att ingen skulle komma för att störa. Då läste Grane mycket, och han läste på det särskilda sätt, som man gör, då man känner sig ensam, när man i hvarje bok, där sådant kan ske, lyssnar till de ord, hvilka sägas, som till en lefvande människas varma röst. Man hör ett hjärta klappa mellan raderna, bröstet fylles af sympati, ögat tåras. Det är, som om man i tysthet tryckte handen på en okänd vän. Och sådana vänner fick Grane under denna tid många.

Han skref äfven ett och annat, utan att dock tänka på att trycka det. Det tjänade blott till ett aflopp åt hans egna tankar. Och dessutom förde han en tid en dagbok af det egendomligaste slag.

Grane hade under sina tidigare studentår haft en kort kärlekshistoria.

I den familj, där han under skoltiden var inackorderad, såg han ofta en ung flicka, som gick för att taga pianolektioner af frun i huset.

Hon var då sexton år gammal, hade gråblåa,