Sida:Erik Grane 1897.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

171


— Joo, det var hon.

Han kom in i ett litet prydligt förmak och satt en stund och väntade.

Om en stund kom Ellen. Ja, gudskelof. Hon var ensam. Lycklig och glad stod han där med studentmössan i hand och log mot henne.

— Jag fick lof att komma upp för att säga adjö.

Hon sträckte båda händerna emot honom.

— Hvad det var snällt af er.

De satte sig båda. Grane kunde ej taga sina ögon ifrån henne.

Hennes friska skönhet liksom utstrålade en värme, hvilken gjorde honom både beklämd och lätt om hjärtat. Hon hade ett sätt att sticka ena handen i sitt burriga hår, som han tillbad.

De talade om ditt och datt, ingen sade mycket. Grane trefvade oupphörligt med handen i bröstfickan.

— Hvad har ni där? sade hon till sist.

Grane tog fram en bok och räckte henne den. Hon rodnade och såg ned.

— Ni har varit så snäll emot mig, sade han. Och därför tänkte jag …

Hon tog den tveksamt och såg på den. Det var Ibsens »Peer Gynt», inbunden i klotband med guldsnitt.

Hela hennes ansigte glänste till.

— Åh, hvad ni är snäll. Hvad ni är rysligt snäll. Jag har önskat mig den …