172
Hon gaf honom sin hand. Han höll den länge i sin, kunde ej låta bli, utan böjde sig ned och kysste den.
Hon blef röd, och de tego båda en stund.
— Är ni ond på mig? sade Grane till sist. Orden kommo kort och osäkert.
Hon skakade på hufvudet, och när de sade hvarandra farväl, tryckte hon hans hand, så att Grane kände blodet som en varm ström rusa mot hjärtat. Hon såg honom i ansigtet, fritt, gladt och obekymradt, med varma, strålande ögon.
Om somrarna, när Grane var i staden, lagade han altid, så att han fick träffa henne. Hon uppfylde ej hans tankar, men ofta mindes han henne, och utan att han gjorde sig reda därför, hade hon inkräktat en stor plats i hans hjärta. — —
När Grane varit ett år vid Broby, fick han veta, att hon var förlofvad med en ung lektor vid Linköpings läroverk.
I den sinnesstämning, hvari han då lefde, sade han sig själf, att det var helt naturligt. Han hade aldrig väntat annat. Lifvet var ju sådant. Hvarför skulle inte han bli bedragen som alla andra? Hur kunde han vara nog förmäten att hoppas på en lycka, som endast hvilade på icke uttalade löften? På leenden, blickar, handtryckningar?
Han flyttade hennes porträtt, som han fått, från plånboken till albumet, och så var den saken förbi.
