187
lek ordet »öfverspänd». — Och så bör man vänja unga män vid litet familjelif. De bli aldeles som förvildade af det välsignade kroglifvet, kasta servietten ifrån sig, utan att vika ihop den, och känna sig generade i — hm! — bättre fruntimmersälskap.
Grane gick in i professorns enskilda rum, och samtalet var snart i full gång.
Professorn stod framför spegeln och ordnade sin toalett. Han var omkring sextio år, mager, af medellängd, med ett litet välbildadt hufvud och slätt tillbakastruket hår. Hans ögon hade en ungdomlig glans, som lyste upp hela ansigtet, och fingo ofta, hälst när han satt tyst, ett vemodigt uttryck. Man talade om någon tidig sorg, som påstods hafva inverkat på hela hans lif. Han bar helskägg, som något dolde hans mun. Men leendet var ungt, stundom något sarkastiskt. I de akademiska kretsarna var han ansedd, men själf sympatiserade han ej med den där rådande tonen, och han egde i hög grad den för en gammal man sälsynta egenskapen att förstå ungdomen.
— Huru länge är det du varit här nu? sade professorn.
— I höstas kom jag hit för andra gången, sade Grane med en lätt betoning.
— Och du är redan trött på Upsala igen?
Professorn såg på honom med ett leende, medan han lade halsduksnibbarna till rätta.
