191
undgå den almänna smittan? Jag kan inte arbeta häller, som jag vill midt opp i alt det här … Ja, det går rakt åt fanders.
Grane gjorde några häftiga rörelser med händerna och satte sig plötsligt.
— Nå, än jag då! sade professorn tvärt. Jag har sett på alt detta nu i fyratio år, altså vida fullständigare än du. Hvad skall jag säga då?
— Farbror? Ja. Farbror är ett märkvärdigt praktexemplar, det medger jag.
— Nej, det är jag visst inte.
Professorn satte sig midt emot den unge mannen och betraktade honom vänligt.
— Men det fins en sak, som alla människor måste lära sig. Och det är: att försona sig med verlden och människorna.
Grane hade en ytterligt hög tanke om professorns karaktär, men ändå kunde han inte låta bli att i en gäckande ton svara:
— D. v. s. försona sig med det dåliga.
— Nej, det vill det inte säga, fortfor professorn. Du vet mycket väl, hur ensam jag ofta känner mig här i Upsala, ja, rent ut hur mycket jag tycker om att höra ungt folk tala som du nu. Men ändå säger jag, att man måste försona sig med människorna, d. v. s. skaffa sig förmågan att lefva i trots af alt, som kan nedslå modet och gäcka förhoppningarna. Det är konsten att lefva, som är så svår. Och den kan den unga genera-
