192
tionen inte än. Men det kommer nog. Det kommer. Det här första är tandsprickningen. Och den sker inte utan mycket skrik, tillade han leende.
— Om vi bara uppfostrades för lifvet här i Upsala och inte för akademin, sade Grane, i det han afsigtligt gjorde ett hopp i tankegången. Men här i staden ser man ju ej på det praktiska lifvet och dess fordringar. Man är så förnäm gudbevars.
— Ja, där sade du verkligen ett sant ord, genmälde professorn. Och jag försäkrar dig, att det är inte roligt att gå här som professor och veta, att det är så.
I detsamma stack professorskan in hufvudet genom dörren:
— Oskar då, att du inte kommer. Dalins är redan här. Du får lof att hålla dem sälskap, medan jag går ut i köket en stund. Nej, se herr Grane. Välkommen, välkommen. Ursäkta mig, som kommer på det här sättet.
Professorskan försvann, och dörren slogs igen.
Herrarna följdes åt ut i förmaket.
Gästerna började komma. Det var professor Dalin, som i sin ungdom skrifvit en märkvärdig afhandling i latin, hvilken ännu räckte till att göra sin författare ryktbar, men som numera inte skref något als, utan endast tenterade, examinerade och föreläste. Man påstod, att till och med detta ansträngde honom mer, än de oinvigde kunde fatta.
