196
— Ska vi inte sätta oss?
Han drog Grane ned i en soffa, som stod i salen, och började tala om modern literatur.
Grane var hela tiden på sin vakt, men nästan mot hans vilja började mannen att intressera honom. Randers förstod konsten att intressera. Han talade hela tiden lifligt och som det tycktes öppenhjärtigt, utan att likväl någonsin blotta sig själf. Men någon gång kastade han fram ett litet ord, som kom Grane att tro, att det fans något af hjärta hos honom, och att han ägde ett älvar, som han bara inte brydde sig om att visa för hvem som hälst. Han talade mycket om faran af att vara för mycket röd eller grön, men han gaf samtidigt under sina resonnemang så radikala medgifvanden, att Grane aldrig kunde kalla honom bornerad eller konservativ. Hela personen föreföll honom som en underligt sammansatt knut, hvilken det vore intressant att kunna lösa opp för att se, om det fans något inuti.
Samtalet föll på Ibsen.
— Ja, det är hans storhet, att han ändå är så mycket konservativ, sade Randers.
Hvad menar han? tänkte Grane, men fick ej tid att fortsätta samtalet. Ty i detsamma reste Randers sig upp och gick fram till docenten Hegardt, med hvilken Grane hörde, att han började ett samtal om en filosofisk broschyr, som i dagarna utkommit.
