195
så fordrade, lätt kunde säga något helt annat. Hvad han egentligen tänkte, var en gåta, som sysselsatte många hjärnor. Att han var smidig, det hade man klart för sig, och man förvånade sig öfver hans stora intima umgänge samt öfver hans förmåga att som man säger komma med öfveralt. Men man visste ingen, som kunde sägas vara hans vän.
Kandidat Eanders bugade sig först för värdinnan, log, så att hans ögon lyste vänligt, och sade högt några artiga ord, för att han blifvit ihågkommen, presenterades för de öfriga damerna, bugade sig åter, denna gång alvarligt och formelt, samt hälsade på professorn med en respektfull bugning, som dock tillika innebar medvetandet om, att han hade rätt till en viss förtrolighet. Därefter tog han docenterna i hand gladt och kordialt samt hälsade till sist på Grane, hos hvilken han till en början stannade.
— Herr Grane är visst mycket bekant med Rankes?
— Joo.
Grane kände sig altid orolig, när han talade med Randers, och var därför ganska fåordig.
— Jag har hört mycket talas om hr Grane, fortfor den andra obesväradt, i det han lutade ryggen mot dörrposten och betraktade Grane med sina vänliga ögon. Herr Grane har ju varit informator på Broby?
— Jaa, i två år.
