198
Grane mumlade ett tyst samtycke.
— Ja, herr Grane. Det var sannerligen inte för tidigt. Och skulle inte vi kvinnor intressera oss för denna sak? Är det icke hvarje kvinnas ovilkorliga pligt att i denna sak göra, hvad göras kan, både för de arma kvinnors skull, som mången gång skulle kunna räddas, om hjälpen komme i tid, och äfven för alla dessa beklagansvärda unga män, hvilka tillfället till synd lockar in på förderfvets stråt?
Professorskan använde gärna trots sin anstrykning af fritänkeri bibliska uttryck, när hon blef ifrig, och det gälde att försvara en sak.
Grane såg orolig ut.
— Jag vet bara inte, hvad jag … började han. Men han fick ej tid att fortsätta.
— Jo, herr Grane förstår, att vi stackars fruntimmer, vi äro så … hm! obekanta med alt detta. Vi skulle inte komma någon väg, om vi ej kunde påräkna någon hjälp bland den studerande ungdomen själf.
— Jag försäkrar professorskan, började Grane förskräckt, att jag verkligen inte har någon särdeles stark personalkännedom i den där vägen.
— Det vet jag, sade professorskan med djupt älvar och tryckte varmt hans hand. Jag är öfvertygad om, att hr Grane är en ren yngling.
Grane såg ytterst generad ut, men kom sig ej för att säga någonting.
