205
djäflar endast vore en fantasi, kunde det möjligen anses för nonsens att tala om dem, men någon råhet kunde det aldrig bli. Talade man om råhet, visade man bara, att man själf inte i sina känslor vore så aldeles frigjord, som man gick och inbillade sig.
Men då öfveröste fru Ranke honom i frihetens och anständighetens namn med en sådan skur af despotiskt ovett, att Hegardt ofrivilligt började längta tillbaka till punschen och cigarrerna. Och han sökte i sin förtviflan att finna ett räddningsankare.
Nu var Hegardt moralfilosof par préférence. Han hade tagit kvinnofrågan och sedligheten på entreprenad, och hvar gång Ibsen skref en ny pjes, skref också Hegardt en broschyr.
I sin förtviflan bytte han hastigt om samtalsämne och började ett etiskt samtal om äktenskapet och kvinnan, som lifligt intresserade damerna. Därefter kritiserade han Hartman, som damerna inte hade läst, och skrämde grundligt upp hela sälskapet, så att fru Dalin i sitt stilla sinne beslöt varna sin son, som var nitton år, för att läsa en så förfärlig författare.
Hegardts anseende var räddadt, och fru Ranke smålog åter emot honom. Det fins ingenting, som imponerar på fruntimmer i den grad, som när man angriper någon för osedliga tendenser.
Nu kom supén, och efter den tog man afsked.
