206
När Grane kom för att säga godnatt till professorn, passade denne på och sade afsides till honom med ett leende:
— Nå, hur är det nu? Hvad tycker du om Upsala i kväll?
Grane skrattade.
— Jag rymmer nog en vacker dag, sade han.
— Åh prat, sade professorn.
Och därmed skildes de.
Men när gästerna gått, tog professorskan fatt på sin man och anförtrodde honom, att hon hade grundligt misstagit sig på Grane. Han var ej den, hon trott honom vara. Men kandidat Randers! Det var en ung man, sådan hon ansåg, att en ung man borde vara. Han var hygglig och bildad och intelligent och intresserad i almänna frågor. Och dessutom var det en bra ung man och en renlefvande ung man, och hon kände sig redan nästan som en mor för honom.
Grane följde Randers hem till hans port, och deras samtal fortsattes. Han kände behof af att meddela någon sitt samtal med professorskan, och han berättade alltsammans för Randers.
Randers hörde på och smålog, yttrade ett par lindriga invändningar mot Granes uppfattning af saken, men sade, att han ändå fullkomligt förstod honom och sympatiserade med honom. Han bad Grane besöka sig, när han ville, hvarpå Grane genmälte, att han nu mera kände sig ganska en-
