Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

207


sam i Upsala. Somliga af kamraterna voro borta, och med andra kunde han ej umgås som förr.

— De äro rädda för mina åsigter, sade han och skrattade kort.

De skildes utanför det hus, där Randers bodde, och Grane tryckte den andres hand, när de sade farväl, med känslan af att helt oväntadt hafva mött sympati.

Han kunde nämligen icke veta att professorskan efter supén gjort Randers samma förslag, som hon förut gjort honom, och att denne åtagit sig uppdraget.

Han hade nog sett, att professorskan Ranke haft ett längre samtal med Randers efter supén. Men han hade aldrig tänkt på att fråga, hvad de talat om.






XIII.


Try ting de lärde sig, de gamla perser,
Att spänna bågen, rida, tala sant,
Och ännu idkas dessa små kommerser
Bland vår moderna ungdom samvetsgrant:
De rida käckt, det tål ej kontroverser,
Och önskas det från en och annan kant
Att litet mer på sanningen de såge.
Nog passar deras ryggbast bra — till båge.
 BYRON.

På X-nation hade strax före terminens slut varit »fruntimmerspex», d. v. s. nationspektakel af