Sida:Erik Grane 1897.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

209


förandens klubba, sekreterarens protokollsbok samt diverse papper och blyertspennor, afsedda att tjänstgöra vid den spännande och högtidliga handling, som kallades för omröstning vid val af nationens förtroende- och tjänstemän. Och från väggarna blickade vetenskapens grånade fäder med stela halsar och stirrande ögon ned på de unga adepterna, bland hvilka, som en gång kurator yttrat i ett hälsningstal till de nykomna, »man torde kunna få hoppas, att åtminstone någon af de här närvarande skulle kunna komma att få hänga med heder».

När Grane kom, voro landsmännen utan församlade inne i stora salen, i inre rummet, i tidningsrummen, i tamburen och på gården. Det såg ej lifligt ut, mestadels stod man och hängde, kastade fram ett ord, skrattade utan munterhet, gick ett par slag på golfvet, väntade:

— Är inspektor inte kommen än?

— Nej, men han kommer väl snart.

När Grane fått af sig öfverrocken och kom i dörren till tidningsrummet, mötte han kandidat Ling, som med släpande steg, plirande ögon och ett illmarigt dämpadt leende betraktade honom.

Ling började nu höra till öfverliggarna, ansågs för att vara elak och genial, hyste det mest afgjorda människoförakt och hade kommit så långt på det sluttande planet, att man ej ansåg det fullt comme il faut att umgås med honom. Han hade

Erik Grane.14