Sida:Erik Grane 1897.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

210


sitt nöje af att se ungt folk mista sina illusioner, något, som är ganska vanligt bland människor, som det på ett eller annat sätt gått baklänges för.

— God dag, unga sanningskämpe, sade han. Du lär ha’ haft ett förmånligt anbud på att få inträda som extra ordinarie spion i den nybildade fruntimmersligan, som gjort till sin uppgift att muta studenternas städerskor och ställa till skandaler i familjerna. Hähäm. Hvarför tog du inte emot det? Det är en förmånlig plats. För då är man skyddad för misstankar själf och kan synda opåtaldt. Hahäm.

— Hur vet du det? sade Grane förvånad.

Ling hade också reda på alting.

— Det mins jag inte. Det var nå’n, som hade hört det utaf den där unga framtidsmannon Randers, som går med framkammad lugg och fransyskt helskägg. Ser ut som en djäfla jubelidiot. Hähäm. Men sköter sig gör han. Hähäm. Sköter sig. Men du var dum, säger jag dig, som inte slog dig i kompis med fruntimmerna. Det är altid trefligt te sitta och prata så där litet — häm — ogeneradt med fruntimmer. Det tycker fruntimmerna om. Och hvad de är nyfikna se’n. Gud, så nyfikna. Tänk för en så’n där liten fru, som aldrig en gång hört sin man säga ett kvitt om sina egna ungkarlsynder, att bara få se en — hähäm — fallen kvinna. Det duger det. Och få tala med henne och höra henne tala och höra, att hon talar