215
För jag känner generationen, jag, blomman af Sveriges ungdom, fosterlandets hopp o. s. v.
Grane hade ofrivilligt ryckts med af den andres stämning. Det låg en njutning i detta sätt att se på sakerna, något pikant i att så brutalt rycka masken af förhållandena och liksom njuta af, att alt vår dåligt, och att det var en dumhet att tro på något bättre. Han hade kommit upp på sammankomsten med en känsla af motvilja. Ty de falska resonemang, som vanligen serverades, de påtagliga sofismerna, de dåliga kvickheterna, den påtagna minen af gamla män, sem prydde alla dessa unga, deras blaserade väsen, deras cynismer, hela den ton af värdighet, med hvilken dessa just ej särdeles vigtiga frågor behandlades — alt detta brukade eljest plåga honom. Och han fick ofta en kväljande förnimmelse af sorgbundenhet, när han tänkte på, att det var denna ton, som utgick från dessa rum, hvilken sedan skulle breda ut sig öfver en hel generation af hans samtida, tränga in i ämbetsrummen, i kyrkorna, i fabrikslifvet, ibland jordegarna, bestämma de blifvande männens uppfattning af sina pligter som makar, husbönder, vänner och fäder, med ett ord bilda den nästa generationens människor. Men i dag kände han det nästan muntert. Det föreföll honom, som stode han själf utanför det hela, som led han själf intet af alt detta. Det var ett frispektakel så godt som någon teaterföreställning. Människorna voro
