Sida:Erik Grane 1897.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

228


Men han var ursinnig på sig själf. Hade han icke gått och dummat sig nu igen, när han så gärna velat …

— Jag är ändå ett fä, tänkte han. Här sitter jag med hufvudet fullt af argument och kan inte få fram ett enda, när det kommer till kritan. Jag skulle ha sagt dem, hvad Ling satt och sade mig. Det skulle jag ha gjort.

Han stod plötsligt stilla, som om en ny tanke slagit honom.

— Hvarför sade Ling icke ett ord, af alt hvad han pratade för sig själf?

Han gick igen, men nu långsammare, som om han behöft tänka riktigt grundligt och djupt. Händerna höll han i fickorna och hufvudet något framåtlutadt.

— Tänk, om Ling förlorat lusten att säga något alvarsamt als? Tänk, om man förlorar den så småningom, medan man går här och ser, hur det gycklas med all ting?

En plågsam ångest bemäktigade sig honom, en ångest, som kom med den pinsamma beklämning, i hvilken ligger fruktan för hela det kommande ovissa lifvet. Det är i sådana ögonblick, som man räds för sin egen tillvaro och tror, att den skall gå spårlöst förbi, medan man själf glider bort i den svarta natten, utan att någon märker, att man försvunnit.

Han kunde inte gå hem, han måste ha sälskap