Sida:Erik Grane 1897.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

227


Men han hade sagt nog, för att göra sig misstänkt. Och det går mycket lätt att bli »misstänkt» i Sverige och isynnerhet i Upsala.

Och det är en underlig känsla hos en ung man, när han första gången får en förnimmelse af att vara misstänkt. Hvad menas med det? Därmed menas att vilja tänka och att unna andra detsamma, att älska frihet och oberoende i stället för slavisk undergifvenhet, att älska sanning högre än falskhet, att vilja hysa en egen mening, äfven om den strider mot deras, som äro tongifvande. Ja, hvem kan säga, hvad som menas med att vara misstänkt? Det kan man bli genom att fälla ett öfveriladt entusiastiskt uttryck i ett sälskap, genom att behålla hatten på, när kungen åker förbi, genom att inte gå i kyrkan, genom att stafva nystafning eller prenumerera på »The Reformer». Grane hade blifvit det genom att darra på rösten af häftighet, när han instämde med Schultz. Och det var en underlig, liten barnslig känsla, som intog honom, när han tänkte på, att han dock gifvit offentlighet åt något af alt det, han så gärna ville säga, bara han kunde. Han fäste en så alvarsam vigt vid detta lilla uppträde, som om det gällt en trosbekännelse. Men han var också så ung, bara 23 år! Lifvet skulle nog i tid lära honom att skrodera, utan att blygas öfver sina känslor, och utan att tänka så noga öfver, hvad en uttalad tanke betydde.