230
Därpå tog han på sig öfverrocken och gick med snabba steg åt nationslokalen till.
Redan när Grane kom i tamburen, märktes det, att gasken därinne var hög. Ångor af punsch och moln af tobak väckte genast glada känslor i hans bröst, och han gick försigtigt in, ty genom den öppna dörren hörde han, att alla voro tysta. Endast en röst, som tycktes föredraga något, hördes otydligt på afstånd.
När han kom in, voro alla med ryggarne åt dörren skockade omkring en liten upphöjning på golf vet, som stod qvar efter nationspektaklet, och däruppe stod en lång, ljuslagd student och föredrog med bondsk röst och förfärliga rullader och grimaser:
»Jag gick mig ut en aftonstund spatserande o. s. v.»
Grane gick tyst in, fick se Hultin, som röd i ansigtet och ilsket tuggande på en cigarr hade placerat sin gängliga lekamen uppe på en stol, därifrån han kunde se så mycket bättre. När han fick syn på Grane, bredde han ut armarna, så att skjortvecket ordentligt hoppade fram genom vestöppningen och deklamerade med låg röst:
»Si, jag öppnar min salighets portar för dig. Mjölk och hanog skall du äta …»
I det samma tystnade sången, och alla störtade till bordet för att dricka med sångaren.
