231
Applåder skallade, och konstnären bugade till höger och vänster. Någon ropade da capo.
— Mina herrar, sade sångaren, slog benen i kors och stödde sig med handen mot bordskanten. Jag repeterar aldrig mig själf. Men jag har gömt på en liten stump, som skulle kunna kallas för parodi, om man icke visste, att den sanna dikten aldrig kan parodieras. Men vill ni höra den? Är det någon, som inte vill höra på?
Dånande rop af ja och nej om hvarandra. Kandidat Lagerberg begärde discessus.
— Mina herrar, håll käften (bravo). Nu börjas det.
Sångaren antog nu en sentimental röst, vände ögonen mot taket och sjöng:
Säg mig ej god morgon, när jag kommer,
Ej god natt, du hulda, när jag går,
Ty det är ej morgon, när jag kommer.
Är ej heller afton, när jag går.
Nu bröt det lös på älvar. Alla ropade bravo. Alla ville dricka med sångaren.
Grane högg i blicken ett slabbigt glas, klingade med Hultin och fick sig en cigarr. Öfveralt såg han muntra samspråkande grupper, ömma par, som med armarna om hvarandras halsar svängde omkring på golfvet, och alla ansigten sågo i gasljuset och genom tobaksröken ut som idel glada fullmånar, skinande af mat och dryck,
