235
mina lättsinnigare yngre kamrater älska att tänka sig henne (här utstötte Hultin ett jubelgnäggande, hvilket ådrog honom en lång förebrående blick från talarens sida), utan jag menar kvinnan. Ja, med ett ord kvinnan. Jag ber herrarne inte inlägga i mina ord en svinaktig bibetydelse, som inte fins. Jag uttrycker mig altid tydligt och rakt på sak. Jag hoppas, landsmännen inte kan komma på mig med några tvetydigheter.
Skallande nej hördes.
— Nå. Jag har då sökt att tänka mig, om inte vi studenter skulle ega någon ersättning, eller med andra, mera valda ord, något slags surrogat för kvinnan och det med henne förenade hemlifvet. Och jag kom då att tänka på de här små attiraljerna (han stötte sakta glaset mot bålens kant och såg sig omkring med en nästan omärklig blinkning, som dock meddelade sig åt hela ansigtet) samt på nationslifvet. Och då nationslifvet så att säga koncentrerar sig omkring de här små trefligheterna — eller som man också skulle kunna kalla dem: spjuten — så ber jag herrarna förena sig med mig och tömma en skål för den, hvilken så att säga representerar kvinnan inom nationen, jag menar klubbmästaren.
Fyra hurrarop för klubbmästaren, hvilken i sin tur bad att få utbringa ett lefve för nationens berömde festtalare. Och så hurrarop igen, och åter hördes ropet: »Sångare!» och man sjong:
