236
»Klingom, bröder, låt oss muntra vara
Uti Bacchi lag.»
Och festen fortsattes. Man höll ett tal för kurator, ett för fosterbygden, det gamla X-land med sina skogar och sjöar, ett tal för punschen och slutligen ett för vaktmästaren. Men då hade ruset nått en sådan point, att man ansåg sig mogna för en liten dans, och under pianots slumrande toner valsade unga och gamla med hvarandra i skjortärmarna, så många som funnos kvar. Grane dansade med Lagerberg, som kommit och druckit brorskål med honom, den unga mannen, som förolämpat inspektor, dansade med en gammal tjock teolog, hvilken bundit en halsduk om hufvudet för att se ut som ett fruntimmer, och kurator dansade med vaktmästaren.
När Grane morgonen därpå vaknade, hade han ett oredigt minne af hela festen. Han kom blott ihåg, att han tyckt, att de allesammans voro så hyggliga, när man blef närmare bekant med dem, och att isynnerhet Lagerberg och den rödhårige skollärarekandidaten utmärkt sig för ovanligt liberala åsigter. Lagerberg hade skämtat öfver »frihet och fördragsamhet, munlås och gamla perukstockar», och prestkandidater hade tagit honom i vråarna och berättat oanständiga presthistorier. Och han låg en lång stund och grubblade öfver, hvad det ändå är egendomligt, att alla egenskaper, som sedan komma till pass ute i lifvet, så ofant-
