255
— Jo, mycket gärna.
Det blef en liten paus.
— Ser du, det har händt mig en obehaglighet.
Norström skrattade tvunget.
— Du vet, att jag har en … hm! förbindelse.
— Ja, jag har visst hört något …
Randers kände med venstra ringfingret på spetsen af sitt hakskägg.
— Hon har fått ett barn.
— Aha.
Randers stack händerna i fickorna på morgonrocken och lutade sig baklänges i stolen.
— Det var en tråkig historia.
— Ja, sade Norström. Och du förstår, jag vill naturligtvis komma ifrån den som hederlig karl. Hälst ville jag åtaga mig barnet själf. Men det är uppriktigt sagdt så dyrt.
— Ja, och så kan det altid ha sin tråkiga sida vid andra tillfällen.
— Naturligtvis.
Norström teg en stund och slog askan af sin cigarr.
— Men i alla fall är barnet mitt, och jag känner det som en moralisk förpligtelse att själf åtaga mig det och skaffa det uppfostran.
— Ja, anser du det — Randers såg alvarsam ut och talade lifligt — då bör du naturligtvis också handla därefter. Ty i sådana fall bör man
