Sida:Erik Grane 1897.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

258


— Ja, sade han efter en stund med ett generadt leende, kanske är det nog, om du lånar mig 100 kronor.

— Nej för all del. Inte var det för det .,. — Nej, det vet jag väl. Men ju mer jag tänker på saken … Det är aldeles tillräckligt för tillfället.

— Nå, som du vill.

Och med ett litet leende sade Randers:

— I vårt samhälle, ser du, behöfver man ej precis akta sig för att göra snedsprång. Ty det göra alla. Men man skall förstå att sköta dem.

Han slog Norström på axeln:

— Jag väntar Grane, sade han. Vi skola äta middag tillsammans.

Efter en stund knackade det på dörren.

— Du förstår, att hvad jag talat om mig själf, stannar emellan oss, sade Randers hastigt.

Randers tog vänligt emot Grane, och samtalet blef snart lifligt.

Man talade om politik, och från fakta öfvergick man som vanligt till att tala om almänna grundsatser, därför att man där kände sig mera hemmastadd.

— Man påstår, att jag är mycket konservativ i politiken, sade Randers med sin vanliga, litet spefulla gomröst. Egentligen tror jag, att ingenting där är så farligt som fasta grundsatser. Med dem