257
— Jag tittade på henne, och hon tittade på mig. Och till sist höll jag upp i fönstret ett papper, på hvilket jag med stora bokstäfver skrifvit klockan 8 e. m. Hon skrattade och rodnade förstås och skakade på hufvudet — naturligtvis. Nå, klockan åtta var hon i alla fall nere i portgången, och klockan nio var hon uppe på mitt rum. Och sedan hälsade hon på mig så där ett par gånger i veckan. Jag var ordentligt kär i henne. Och hon talade om hela sin historia. Hon hade blifvit förförd af en handelsresande, som velat gifta sig med henne, och hon hade ett barn. Och hon hade aldrig haft någon annan förbindelse än med mig. Jag fick ordentliga samvetskval, kan du tänka dig och gjorde slut med flickan, flyttade till och med från gården för att vara riktigt säker. Det hela var en dumhet. Ty man bör aldrig ha sina förbindelser i samma gård, hälst när det är en så’n där kvasi-dygdig flicka.
Norström nickade gillande.
— Ja, och kan du tänka dig, fortfor Randers. Sedan fick jag veta, att hela historien var lögn från början till slut. Barnet hade hon med en student, jag känner karlen mycket väl, och han hade fått henne att hitta på den historien för alla människor, bara för att vara säker på sin karrier. Och så förbaskadt oskyldig var hon inte häller för resten.
Norström satt med det ena benet öfver det andra. Ett djupt veck hade lagt sig i pannan.
