262
Randers tog honom om handlederna och såg honom leende in i ögonen.
— Tror du inte, att t. ex. de flesta af våra ämbetsmän hafva litet af den sammansättningen?
Hans ögon fingo något stickande skarpt, men Grane märkte inte, att det låg älvar under skämtet.
— Jo, visst fan tror jag det, sade Grane, i det han slet sig lös. Men det är också därför, de äro så rädda för, att en gång korkarna skola smälla ur alla dumma skallar.
Randers log och började göra toalett.
— Klockan är snart tre, sade han.
Grane gick upp och ner på golfvet, pratade om ditt och datt. Af en händelse stannade han vid skrifbordet, där ett papper sköt fram ur en bok. Utan att tänka därpå, lät han ögat glida utefter raderna, och han läste namn, hvilka han kände igen såsom tillhörande stadens beryktade fruntimmer. Han studsade, erinrade sig plötsligt sitt samtal med professorskan Ranke och frågade tvärt:
— Hvad är det här?
— Hvilket?
Randers gick hastigt fram till skrifbordet, tog papperet och stack in det i sin låda:
— Å, det är bara ett par adresser.
Grane tänkte på Schultz’ ord. Men han kom sig ej för att säga något.
Och så gingo de ut och åto middag. De
