16
II.
Erik Grane blef konfirmerad tillsammans med
de andra skolgossarna.
På denna tid hade han en vän, som hette Artur Schultz, och som han dyrkade med all den hängifvenhet, hvilken utmärker den första gossvänskapen. Schultz var två år äldre än han, var fåordig och tillbakadragen, med något på en gång mildt och skyggt i sitt väsen. De båda gossarna hade samtalat mycket i religion, något som är vanligare bland sexton-adertonåringar, än man är böjd att tro, och det var ej så litet fritänkeri med i deras samtal. Schultz var den djärfväste. Ibland rent af skrämde han Grane.
Emellertid var Erik troende, när han första gången trädde inför altaret. Det steg han tog, syntes honom så vigtigt, och dessutom fick han hvarannan dag bref från modern. De voro fulla af förmaningar och bibelspråk, och Erik fick ofta tårarna i ögonen, när han läste dem. Ty de voro också så fulla af kärlek.
Konfirmationsdagen voro föräldrarna inne i staden och följde honom i kyrkan. För första gången var han klädd i frack och hvit halsduk. Han sörjde öfver, att han ej fått bära svart hatt, utan måste gå fram i skolmössa. Men han trö-
