268
jag för min del ej kan se, livad det skulle ligga för ondt däri. Nu är det vår mening att föranstalta om en almän sammankomst för studentkåren, men då är det nödvändigt att på förhand hafva försäkrat sig om väl förberedda talare. Och emedan vi tro, att du intresserade dig för den här saken, hade vi tänkt fråga dig, om du inte skulle ha lust att, i händelse man lyckas få någon studentsammankomst till stånd, då lofva att också uppträda.
Han såg upp och betraktade sedan Grane uppmärksamt.
— Tror du, att det verkligen fins en opinion för den här saken inom studentkåren?
Anker fortsatte:
— Ja, sade han med fast stämma, det tror jag. Och om det ingen fins, så tror jag, att man kan väcka den.
Och han talade länge om den almänna liknöjdheten, om nödvändigheten af religionsfrihet och om nyttan för studenterna själfva af att visa intresse för denna sak.
Randers hade hela tiden noga följt med samtalet, men icke sagt något. Nu bröt han plötsligt tystnaden, utan att dock på något särskildt sätt betona sina ord. Snarare låg det en viss nonchalans i hans sätt att uttrycka sig.
— Men, sade han, borde man inte söka vinna någon af de äldre för saken? Jag tycker, att man
