267
Då steg Anker fram med en min af beslutsamhet, som om han behöft öfvervinna sig själf för att tala, och satte sig i gungstolen, som Grane dragit fram åt honom.
— Ja, det är ingen hemlighet.
Randers satte sig ned igen, och hans ögon hvilade på den talande med ett uttryck af belåtenhet öfver den förvirring, han väckt.
Grane visste, att Anker afskydde och misstrodde Randers.
Stämningen var ytterst tryckt.
— Du har kanske hört talas om den föreslagna opinionsyttringen i religionsfrågan?
Anker talade med tydlig ansträngning och vände sig hela tiden till Grane, utan att låtsa om Randers. Han var röd i ansigtet, hans röst darrade, och han såg ned i sin hatt, medan han talade.
— Ja, det lär ju vara frågan om att få en opinionsyttring till stånd med anledning af den vid riksdagen väckta motionen angående rätt att utträda ur statskyrkan.
— Ja.
Anker fortsatte åter med samma låga, välljudande stämma:
— Vi ha trott, att det skulle kunna vara på tiden, att studentkåren någon gång komme att visa sitt intresse för en fråga af så almän vigt som denna. En politisk fråga vore det kanske mindre lämpligt, att studentkåren blandade sig i, ehuru
