270
Emellertid var som sagdt oron stark i Upsala, och allra starkast bland de akademiska fäderna.
Professor X. var aldeles rasande. Han blef röd som en tupp och stampade i golfvet, bara nå’n människa kom att det ringaste röra vid denna sak:
— Så’na förbannade studentpojkar. Rektor borde blanda sig i saken. Ta mig fan borde han inte det.
Professor Y. ansåg det ur rent kristlig synpunkt vara af vigt, att intresset för religiösa ting väcktes bland den studerande ungdomen. Men han beklagade djupt, att detta intresse tagits om hand af så — man kan gärna säga — tvetydiga personer, och att nitet för religionsfrihet skulle tagas till förevändning för bedrifvande af allahanda dämagogiska, radikala, kanske till och med nihilistiska agitationer. Han beklagade detta djupt, djupt … Men det kom sig af otron, den öfverhandtagande otron, som trängde in i vetenskapen, i människorna, i luften, i hemmen, i lifvet, bland ungdomen, bland de små barnen.
Professorn nästan tappade andan vid den sista klimaxen.
Professor Z. åter fann hela saken löjlig.
— Pyh. Låt dem hållas. Det blir ändå ingenting af, när det kommer till kritan.
Professor Ranke sade ingenting, men i hans hem lade fruarna råd, och de kunde ej finna nå-
