271
gon annan förklaring, än att tiden var ond, och att ungdomen nu var värre än någonsin. Professorskan Ranke, förklarade, att hon hyste mycken symanpati för religionsfriheten, mycken sympati. Men hon ville inte se den försvarad på det sättet. Inte på det sättet.
— När en god sak kommer i dåliga händer, det är det värsta, som kan hända oss, sade hon. De ha förstört för oss alt, som skulle ha kunnat göras. Ack, om jag kunde träffa kandidat Randers. Jag är säker om, att han skulle dela mina åsigter.
Bland studenterna hade det också kommit oro i lägret, en oro, som störande inverkade på förut eniga matlags middagstrefnad, en oro, som bragte gamla vänner i harnesk mot hvarandra, lät åtskilliga halfkannor punsch torka in och framkallade ännu flere. Man disputerade i nationslokalerna, i föreläsningssalarna, på gatorna, på kaféer och på restauranter. Från hemmen kommo upprörda bref, fulla af varningar, och hela denna sak blef i hast så vigtig, så stor och så betydelsefull, att den för en tid aldeles undanträngde alla tankar på kinkiga befordringsfrågor och ärelystna tentamensplaner.
Norström hade fattat sitt parti. Han ville af
princip inte deltaga i något, som kunde ega
karaktären af opposition.
Lindberg påstod, att han begrep inte så’na där saker, och att han inte förstod hvad man bråkade för.
