Sida:Erik Grane 1897.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

283


Hvilket inflytande måste inte denne man hafva utöfvat på honom, då han kunnat vara så blind. Och han förstod med ens, hur nära han varit att själf glida ned till samma nivå af förnäm skeptis och loj egoism. Han kände mot Randers en förbittring, som var gränslös. Ty han märkte likheten i deras resonnemang, som Schultz redan påpekat. Han kände samtidigt, att det fans en skilnad mellan dem som människor, och han visste med sig, att denna skilnad var stor. Men han kunde ej komma underfund med, hvari denna skilnad bestod.

Och därför hatade han nu Randers, hatade honom, som man hatar sitt eget sämre jag.

Han kände sig hungrig, åt upp smörgåsarna och drack ur ölet. Därefter tände han en cigarr, bredde ut ett rent papper framför sig och började skrifva ett genmäle.

Klockan var tre på morgonen, när han slutat. Cigarrerna hade han rökt slut, och hans händer darrade af nervositet.

Han läste igenom manuskriptet och lade det i en låda. Sedan gick han till sängs utan grubbel och utan fantasier. Han tyckte, att det låg räddning för honom själf i denna handling, men kunde ej klargöra för sig hvarför.

Ty han visste då ej ännu, att det kan ligga räddning i själfva förmågan att handla, utan att tänka hvarken på följderna eller resultatet. Hand-