Sida:Erik Grane 1897.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

282


Har inte också du hållit dig undan, därför att du inte sympatiserade med några af tillställarna?

— Ja, men … Grane stampade med foten.

— Jag har inte hånat så rått, så gement och så räfaktigt listigt. Hvad jag sade, kom af sorg, af sympati … Det här är ju rena, rama eländet. Fy fan, att du kan komma och jämföra mig …

— Jag har ju sagt dig, hvad jag tänker om Randers.

Grane började sätta på sig sin rock.

— Hvart ska du gå?

— Hem.

— Ja, men du har ju inte ätit kväll än.

— Det är detsamma. Får jag ta med mig tidningen?

— Ja, mycket gärna. Men hvad tänker du göra?

— Det vet jag inte. Jag vill bara komma ut. Men gif mig tidningen.

Grane stoppade den i fickan.

— Adjö.

När han kom ut på gatan, gick han direkt in på ett litet kafé, och köpte två påbredda smörgåsar, en halfbutelj öl och fyra cigarrer. Därefter gick han hem till sig, tände lampan och satte sig åter att läsa igenom tidningsuppsatsen.

Han kände igen Randers tankar och uttryckssätt på hvarenda rad, och han begrep inte, att han aldrig förr hade sett honom i samma ljus som nu.