18
Tiden till året efter hans konfirmation var emellertid för Erik Grane en glad tid. Han var frisk till kroppen och munter till lynnet, och en sprittande ysterhet, som han stundom kom att lägga band på i hemmet, utan att själf egentligen veta hvarför, utvecklades och tog fart, när han var ute bland främmande. Någon idrotta-madr var han egentligen aldrig. Därtill var han för liten till växten och för klen. Men han slog ändå boll med förkärlek, åkte skridskor och kälke med passion, och i skolan var han städse bland de värsta upptågsmakarna.
Hans små bruna ögon lyste af lifslust, och ofta, när han gick ensam, kunde han sjunga och skratta för sig själf, som om glädjen inom honom nödvändigt behöft bryta sig väg.
Han hade äfven en annan vän än Schultz, och han hette Klas. Det var en stor, stark och vacker pojke, som vunnit Granes hjärta genom att hjälpa nonom från att få smörj, när han var nykommen i skolan. Klas hade sin familj boende i staden, och genom honom fördes Grane in i stadens societet.
Ty midt i den stora societeten existerar altid en liten, hvilken de stora skratta åt. Den består af gossar från tolf till aderton år och af flickor under sexton, ehuru äfven inom denna societet grader förekomma.
