19
Denna societet har sina lejon och sina stjärnor. Den har baler, sälskapsspektakel, tésupéer, promenader, skridskopartier och kälkåkningar. Ja, det förstås, den har äfven séancer på gårdarna, vid hvilka man leker »kurra gömma» och »dunk». Men som vid alla societets-nöjen, äga dessa tillstälningar sin egentliga dragningskraft i den fläkt af kurtis, galanteri och kärlek, hvilken som en berusande doft omgifver alla deltagarna.
Kyssar, stulna eller gifna i en mörk vagn, som står i ett stallskjul, och där leken fordrar, att man måste gömma sig för verldens ögon; handtryckningar, som växlas, när man hjälper upp en flicka, som snafvat på de ovana långa kjolarna vid sitt försök att hinna först fram för att få säga »tvy för mig»; ögonkast, som sätta lif i benen och bränna i själen; flyktiga omfamningar, efter hvilka man slår ned ögonen för hvarandra! Ja, lifvet var lustigt och kärleken glödande, fast den aldrig räckte mer än ett halft år. Det var sol om våren och värme om vintern. Till och med när skolan började, var man glad. Ty då fick man träffa flickorna igen.
Klas och Erik hade hvar sin flicka, som i deras krets gälde som hvarderas erkända moitié. Man brydde dem för hvarandra. Detta endast förhöjde nöjet. Ty när man aldrig vågade bekänna sin kärlek i ord, var det härligt att höra andra tala om den, medan man själf stod och
