289
— I natt, sade han, så fort jag läst din.
— Du önskade ju inte häller någon opinionsyttring, vill jag minnas? Eller kanske det också är en af de många saker, i hvilka vi missuppfattat hvarandra?
— Nu vill jag det emellertid. I alla händelser vill jag inte, att saken skall angripas med dumma floskler, som man inte själf tror på, utan som man skrifvit dit för att … Ja, hvad vet jag? Det ligger altid något under, hvad du gör.
Grane bytte om plats och gick fram till chiffoniern. Där lågo några aftryck af uppsatsen. Ett par af dem hade påskrifter med tillägnan »från förf.» Grane såg på ett af dem sitt eget namn, på ett annat namnet på den professor, som genom sin mellankomst förhindrat studentkårens sammankomst.
— Fabula docet, sade han torrt och höll opp de båda papperen.
Därpå började han tyst att sätta på sig öfverrocken. Randers följde honom till dörren och bugade sig vårdslöst, i det han sträckte fram sin hand.
Grane tog den flyktigt, som om han varit rädd för att röra vid den, och rusade ut.
Han var häftigt upprörd och gick hastigt framåt Ågatan.
Han tyckte ett ögonblick, att det ingenting tjänade till att inlåta sig i polemik med Randers.
