290
Och han stannade en stund på Nybron och såg på, hur Aprilsolen gassade på den bruna ån, utför hvilken de smältande isstyckena muntert dansade ut till hafs,
— Om han kunde få följa med. Bort härifrån. Bort.
Med en suck gick han vidare till tidningsbyrån, där han träffade redaktören.
Redaktören tog artigt emot honom och bjöd honom att sitta ner.
— Jaså, herr Grane har skrifvit i religionsfrågan. Det ska bli mycket intressant att få läsa. Mycket intressant. Ja. »Genmäle till hr R—s.» Hm! Hm! Ja, ser herr Grane, man kan inte trycka alting. Det intresserar inte almänheten längre. Almänheten är trött på den här saken. Kanske herr Grane tänker ägna sig åt publicistisk verksamhet. Inte? Jo, annars skulle herr Grane snart ha lärt sig, att det fins två saker, som en tidningsredaktör i första rummet måste tänka på: att vara försigtig och söka träffa almänhetens smak. Det här är alt bra långt. Tycker inte herr Grane själf, att det är litet långt? Skulle man inte kunna förkorta det litet? Använda saxen här och där? Herr Grane vet. Saxen! Hähä. Saxen.
Redaktören skrattade förtroligt och klappade Grane på knät.
— Den kan verkligen inte förkortas.
Redaktören vek ihop papperet, lade hufvudet
