294
träde. Han tog till stora ord och kallade Norström för en konservativ träskalle och ett satans byråkratfrö. Därefter utöste han några välmenta förbannelser öfver lifvet i almänhet och Upsalalifvet i synnerhet samt gick häftigt sin väg, i det han affyrade ett sista batteri af de mest utsökta och svafveldoftande eder.
När han gick, var han verkligen så ädelt upprörd, som en människa gärna kan vara, och han hade hjärtat fullt af sorg öfver, att han med alla sina vackra känslor egentligen uträttade bra litet.
Och med de tankarna i hufvudet promenerade han en hel timme fram och åter i Karolinaparken för att svalka sig.
Men när den timmen gått, började han granska de förebigående. Snart stod han stilla och såg efter dem, hälst om det var fruntimmer. Och något senare vandrade han hem till sig, ledande under armen en skönhet, hvilken hade blåa ögon och en gul lugg, som såg ut som en tvärklippt man.
Morgonen därpå låg han ooh försökte komma underfund med, hvad som föranledt Göthe att dikta sin Faust och ställa Mefistofeles vid hans sida. Bestämdt hade Göthe erfarit, hur nära de sublima känslorna ligga … ja, vissa andra. Och så hade han hittat på den där kompositionen Faust-Mefistofeles. Kanske var det vulgärt att tro Göthe om sådant. Men — han trodde det ändå, och det smickrade honom.
